Dagen för efterarbetet hade kommit. Scenografin revs och lämnade endast ett svart hål där det en gång funnits ett fantastiskt scenrum. Möbler och rekvisita återvände till sina rättmätiga hem och kostymen skickades iväg till tvätteriet. Trots denna nyblivna tomhet dansade fortfarande energin, som genomsyrat hela projektet, i lokalerna och smittade alla med ett leende då de tänkte på den tiden som varit.
Alla var såklart helt slut, och det med all rätt. De hade spelat föreställningen 19 gånger sedan genrepet och nära 1000 par ögon hade följt denna underbara historia då den återskapades om och om igen på scenens tiljor.
Nu var allt ett minne blott. Men ett starkt och underbart minne som skulle vandra vid deras sida resten av deras liv. De tänkte tillbaka på allt de hade varit med om på vägen till den omtalade premiären. När författaren själv hade varit på besökt och sagt hur roligt han tyckte det var att en ny ung generation tog sig ann materialet. När gruppen för scenografi hade vandrat genom terräng och nästan sugits ner i ett träsk på jakten efter möbler och rekvisita. När en person hittat deras enorma trähundar som ofrivilligt sprungit en mil ut till skogs. När konservatorn, som de haft kontakt med, av en slump råkade ha just precis en sån snöripa på lager som de behövde. Och när den första snön föll, natten till den sista föreställningen, och gjorde staden lika bländande vit som snöripan själv.
De tänkte på sina lärare, på personalen, på alla sponsorer, privatpersoner och eldsjälar som hjälpt dem på olika sätt och ställt upp när de behövdes som mest. Och de tänkte på sin klass.
De log för sig själva. Livet var inte så pjåkigt.
Fine
-----------------------------------------
Tack alla ni som följt bloggen. Ni har varit ovärderliga. I slutet av vårterminen så kommer våra fantastiska andra-terminare göra sin slutproduktion - så håll utkik!
"Som sagt, vi ses!"
/ Elias Tejnung, produktionsgruppen
"Göran Cerviengs Hjärta" av Nina Lindgren
